Att åka till Arlanda kändes konstigt, lite sorgligt och overkligt.
Väl där träffar jag Georgios som jobbar där. Vi pratade lite och gick en sväng i tax-freen på hans rast och köpte svensk choklad till Evelyn, Isabelle och Jack.
Mitt plan till München blev försenat 45 minuter pga dimma. Hannah som kommit dit med ett tidigare plan väntade på mig vid gaten när jag kom - boarding direkt och vi var på väg till USA..!
Vi hade dessutom sån tur att vi hade sittplatserna bredvid varandra :)
Hälsade på några andra svenska au pairer som vi pratat med över internet innan.
Flygresan gick bra, men hade en konstig känsla i kroppen. Vi var ju inte på väg till en semester, inte på väg hem från en semester - vi var på väg till ett land som jag aldrig tidigare besökt för att bo med en familj som jag aldrig tidigare hade mött, för att ta hand om deras barn som jag.. ja, aldrig tagit hand om. I ett ÅR.
Det var en konstig känsla.
Hannah och jag startade därför flygresan med varsin GT. Då kändes det för tillfället lite lättare att finna sig i det som komma skall.
När vi anlände till hotellet som låg något avsides från 'civilisationen' i något sorts industriområde var jag trött. Alla var nog trötta. Det första som slår mig är att dom har fruktansvärt dålig belysning på hotellet... Dels i entrén och framförallt i konferensrummet (eller vad det skulle föreställa). Allt var liksom doft gult sken och fick en att gäspa en extra gång eller två.
Alla delades in i olika rum. Jag var den enda killen där så jag fick ett eget, med två dubbelsängar. Ensamt.
Kursen i sig var ganska långtråkig och inte väldigt givande. Det som var kul var när vi fick åka in till New York på guidad tur. Då fick jag äntligen känslan av att det kan bli någonting av det här året!
På den fjärde dagen, torsdagen 22a oktober, var det dags för att checka ut och ta sig till eller bli hämtad av värdfamiljerna. I mitt fall innebar det en flygresa från JFK till Hartford (som innebar hela 23 luft-minuter; fantastiskt!)
För Hannah innebar det att bli hämtad av sin värdmamma på hotellet senare under eftermiddagen.
Det kändes konstigt när det var dags för mig att ge mig av till flygplatsen och säga hejdå till Hannah. Vi visste inte vart vi skulle, hur saker och ting skulle bli eller när vi skulle ses nästa gång.
Det gick bra att ta sig med flyget i alla fall. Vi anlände 35 minuter före planerad tid (hur dålig kan man bli på att 'estimera' en flygtid egentligen?)
På flyget var vi tre au pairer som skulle bo i närheten av Hartford. Luana's (journalist från Brasilien) familj väntade redan där när vi kom. Jag och en annan tjej från Frankrike, Ibtissam, fick sitta och vänta. Min kom efter ett tag och då blev bilden (som tidigare upplagd) tagen av Ibtissam.
Första intrycket av familjen var mycket bra! Dom var spontana, trevliga, glada och omtänksamma. Barnen var trötta för att det var ganska sent på kvällen för dom, men dom var glada ändå. Jack sa att jag skulle sitta längst bak i bilen (mini van) med honom. Han satt och tittade på mig och log hela bilresan. Vilken härlig liten grabb! tänkte jag. Det var innan jag vart med honom en vanlig dag.
Skämt å sido :) Jack kan vara väldigt söt och duktig, men han har sina dåliga sidor också. Som alla barn. Typ.
Det var väldigt kul att se huset som jag bara sett på bild och känna att jag var på platsen som jag bara sett på satellitbilder från internet. Det var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Att det var "bergigt" med stora kullar och berg runt om, hade jag inte alls tänkt mig, huset var lite mindre än vad jag hade tänkt mig. Det var, och är fortfarande, ganska lågt till tak och smala gångar mellan rummen på övervåningen. Mitt rum är mysigt!
De första dagarna åkte vi i bilen och jag blev visad runt området. Det var gator överallt. Och varenda en ledde till 'road 10' - "that's the main road around here, you'll figure it out" sa Ken hela tiden. Nu har jag figurat ut det hela och det är ganska lätt att hitta.
Vi åkte och köpte pumpor till Halloween, och jag fick en egen som jag fick göra i ordning.
Jag följde också med familjen med på en 'get-together' hos en bekant till dem. Där var det flera andra barnfamiljer och de som vi var hos hade en liten berg-och-dalbana, en liten järnväg med tillhörande tåg, en hoppborg, en linbana, en stoor studsmatta med mera. Det var en upplevelse.
De första dagarna ensam med barnen var tuffa. Allt kändes hopplöst och det enda som fanns i huvudet var att komma där ifrån. Men allt eftersom tiden har gått så känns det lättare och lättare.
Exempelvis när jag den andra helgen åkte för att träffa Hannah i NYC, så kändes det mycket lättare att komma tillbaka till Huset för att jag fick känslan av att jag inte var 'fången' där - det är lätt att ta sig därifrån. Nu efter helgen som var, då Hannah var här hos mig och hälsade på kändes allt lättare igen, för att hon trivdes bra här och huset kanske inte är så dumt ändå.
HUSET: är omkr. 240 år gammalt och har isolering därefter. Det har även uppvärmning därefter - dvs ingen alls, förutom den vedeldade spisen i köket i andra änden av huset från mitt rum. Det blir kallt i det här huset. Väldigt kallt.
Tids nog, när det blir f ö r kallt i mitt rum ska Ken skaffa mig en apparat som ska "kirra biffen". Ska bli skönt :)
Mer detaljer kommer jag skriva om allt eftersom jag kommer på, samt orkar skriva om dem.
Jag upptäckte en rolig sak på Mcdonald's idag. Dom har många fler varianter av läsk, samt någon äppeljuice, root beer (?), och blå Powerade. Dom har också varianter på 'pump-ketchupen' - BBQ sås, hot mustard och sweet & sour. Gött!!
Dags att sova än en gång här i West Granby, CT... Nu på måndag kommer Fredrik och Sofia till staterna och jag o Hannah har vart här i en månad. Helt sjukt, tiden går faktiskt snabbt, än så länge.
Puss på Sverige! Jag saknar er där hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar